missellen

Dagligen kommer rapporter om hur sjukskrivningarna minskar i Sverige, tack vare regeringens hårda tag mot fusk och kanske också att "det ska löna sig att jobba!" är vad vi ska tolka rapporterna som. Jag spyr. Inte en jävel vill ligga hemma och vara sjuk i en evighet, inte en jävel vill stå utanför samhället och betraktas som en belastande paria, leva på småpengar och ständigt tvingas förnedra sig hos den maniskt ifrågasättande försäkringskassan. Det är jag helt övertygad om. Det finns inte ett land i världen där vi jobbar så mycket som i Sverige, det är fastslaget. Ändå anklagas svenska folket konstant för att fuska och fiffla.

Regeringen ska ta hårdare tag mot alla dumma låtsassjuka människor som lever loppan för kassans fem lax i månaden, alla snikna småbarnsföräldrar som konstant fuskar med VAB och andra fattiga eländen som får bidrag för att kunna njuta av livet medans resten av oss jobbar och sliter. Fuskare hela bunten alltså. Att svenskarna tar att bli anklagade för att vara oärliga när vi jobbar ihjäl oss i det här eländiga slasket är helt otroligt. Dessutom röstar vi på dom som anklagar oss.

I dagens Aftonbladet finns en artikel om Lars-Olof 59 som inte kan använda sina armar. Lars-Olof föddes med en funktionshindrad arm. Det har aldrig hindrat honom från att jobba. I 40 år arbetade han som bilreparatör med sin friska högerarm.
- De sista 20 åren jobbade jag med truckar och entreprenadmaskiner, ofta ett tungt arbete.

Paradoxalt nog gav högerarmen upp i samband med en datakurs, arrangerad av arbetsförmedlingen.

- Det var inte konstigt att armen var sliten. Jag brukar skämtsamt säga att den har jobbat i 80 år. Den har fått jobba för två, säger han.

Lars-Olofs läkare sjukskrev honom men försäkringskassan visste tydligen bättre. "Kan du se så kan du jobba" fick killen höra och sjukförklaringen från läkaren var tydligen inget värd.

 

För ett par år sen rapporterade media att Försäkringskassans tjänstemän får påökt för varje sjukskrivning de nekar ersättningsrätt. Det var en god nyhet förstod man för att det intervjuades en massa glada politiker och chefer på kassan som såg fram emot lite bonus för varje nej. Ingen av de stora medierna gick djupare än så i en granskning av det nya regelverket, det var bara bra att man gett tjänstemännen incitament att i större utsträckning neka folk ersättning vilket skulle fylla på mer pengar i statskassan. Inte en enda av dagstidningarna eller nyhetsprogrammen diskuterade hur pass objektiv bedömningen skulle bli om en av slutsatserna innebar löneökning, presentkort eller biobiljetter.

Vi blir behandlade som skit av våra folkvalda. Männsikor som Lars-Olof som jobbat hårt hela sitt liv, trots ett handikapp, blir pissad i aniktet när han söker "tillåtelse" att få vila när hans arbete har invalidiserat honom. Det mest sinnessjuka är att han bara hade ett par år kvar till pension, men tydligen har han inte gjort tillräckligt för staten under sitt långa yrkesverksamma liv för att få någon sorts empati. Vi borde skämmas över att det är så här, att vi skattar multum för att vi ska kunna bli skyddade om vi skadas men när vi väl behöver det blir vi misstrodda, nekade och utsatta för "hårdare tag". Fy fan vad osmakligt.


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1783198.ab

Härom veckan intervjuades Original Gangsters ledare Denho "Dano" Acar i Uppdrag Granskning. Han lever i exil i Turkiet, på flykt undan väntande åtal för diverse brott i Sverige. Dano berättade om sin syn på den kriminella verksamhet han driver. Efter ett tag kom han in på sin barndom- bakgrunden till att han är den han är idag. Det var en sorglig historia om systematisk misshandel, om att bli övergiven, inte sedd och om att tvingas växa upp föräldralös utan att samhället ryckt in ens när det började gå åt helvete.

Dano är en produkt av samhällets svek och brist på bry. Och det jättesvarta som kommer i hans ögon när han pratar om samhällets svek talar sitt eget språk- den övergivna, föräldralösa pojken har inte glömt.

När jag jobbat med ungdomar har jag sett Dano Acar ett tiotal gånger- fast i andra småkillar och tjejer som har haft det på samma sätt. Ett exempel är att samhället inte rycker in när ett barn blir misshandlat hemma, för "så är det ju tyvärr i deras kultur" som lärarna, skolkuratorerna och socialsekreterarna gärna uttrycker sig.

Svenska samhället överger de svagaste när det blir lite läskigt och man snuddar vid risken att bli kallad rasist. Faktum är ju att vartenda en av de eftergifter man gör för etniska minoritetsgrupper är sådana som skadar de svagaste inom den gruppen istället för att stärka de positiva kulturella inslagen- ett exempel är månggifte ett annat att man blundar när föräldrar låter gifta bort sina småflickor med mycket äldre män.

Däremot är Sverige jävligt bra på att säga ifrån om något stör svenskarna själva- för inte fan ska vi ha nån moské som stör våran vardag med sina ljud och de människor den drar till sig, och i helvete att vi ens ska behöva titta på någon som bär burkha eller en traditionell romsk klädsel.

Det finns bara en förklaring till hur vissa "kulturella" egenskaper (om det nu är kulturellt någonstans att slå sina barn) inte inskränks trots att de bryter mot lagen, och den förklaringen är att man faktiskt skiter i hur Dano har det hemma, om hans pappa slår honom eller om han är på väg brant utför. Sålänge vi slipper se eller fumlandes ta itu med eländet kan det vara någon annans ansvar, eller ingens om vi sitter trångt till.

Om någon sett Dano som något annat än en kriminell svartskalle och haft ryggrad nog att ta honom ifrån det inferno han hade hemma, för gott. Om någon orkat visa honom vad kärlek, empati och tålamod betyder hade han inte suttit där han sitter idag, med blanka svarta ögon.

http://intressant.se/intressant