missellen

Läste min vän Klaras blogginlägg om mat och kom och tänka på en massa gamla minnen... Jag och Klara har en lång tradition av att ta en av de sju dödssynderna till nya nivåer. Det handlar om frosseri. Ända sedan vi lärde känna varandra, vid den blida åldern av tio år, har vi frossat ihop. När vi gick i fyran kokade vi kola som vi brände tungorna på för att vi inte orkade vänta de två minuterna tills den svalnat. I femman skolkade vi från lektionerna och gjorde groteska glassbomber av Big Pack och alla tillbehör vi kunde hitta i Klaras pappas skafferi. I högstadiet övergick vi till tolv-Mac Donalds-pajer-i-veckan-dieten och snattat lösgodis i mängder. Livet var gott.

Nu lagar vi middagar som skulle få "Du är vad du äter"-Anna Skipper att kräkas som i Exorcisten bara hon fick kasta en blick på tallriken. Måltider som tagit veckor att förbränna och som sövt oss båda i tung men orolig sömn bara minuter efter intagandet. Trots den groteska skada vi antagligen åsamkat våra stackars kroppar blir vi helt nostalgiska när vi pratar om våra 2-kilos hamburgare med extra ost, friterade potatiskkroketter med både bearneisesås och kryddsmör till. Man har ju inga gränser som äkta matälskare. Jag lever nu och jag tänker njuta av livet. När jag nu förälskat mig i och lever tillsammans med en kock har ju knappast frosseriet avtagit. Nu hoppas jag bara att Klara får sig en egen kock också! ; )


Min fabulösa vännina och jag